BAKLÄNGES-
REVOLUTION
I BRASILIEN
”Det finns inget behov av konkreta bevis,
för det finns tillräckligt många indicier för
att bekräfta strafflagen.” Så sade domare
Gebran Neto som utan bevis dömde Brasiliens
förre president Lula da Silva till tolv år i
fängelse den 24 januari 2018 i Porto Alegre,
Brasilien. Gui Mallon skriver från Brasilien
om den dramatiska utvecklingen i hans hemland.
Jag vill rapportera till världen att Brasilien
inte längre är en rättsstat.
När jag började skriva den här artikeln råddes
jag av en svensk vän att vara försiktig med ordet
”nazism”, eftersom vi i Sverige fortfarande mest
associerar det ordet med tysk, historisk nazism.
Så jag valde ordet ”baklänges” istället. Ett annat
kontroversiellt ord är ”revolution”, men hur ska
man förklara vad som händer i Brasilien utan
paralleller i historien?
Sedan 2015, på bara tre år, har jag bevittnat en
eruption av groteska scener med explicit obscen
konservatism. Tusentals människor på gatorna
och i sociala nätverk kampanjar för militär
diktaturens återvändande, att homosexuella måste
botas, att göra slut på fackföreningar och lagar
för arbetsrätt och frysa offentliga investeringar
i 20 år, censur av samtidskonst, ta bort ämnet
historia i skolorna, för utförsäljning av statligt
ägda företag och så vidare.
En brasiliansk general, Antonio Mourão, uttalade
sig för total privatisering och försäljning av
Amazonas till USA. Han sa att brasilianarna måste
övervinna det indianska arvet, kopplat till
”indolens”, och det afrikanska arvet, kopplat till
”magi”. Allt detta hör jag i ett chockläge,
i ett land som – genom 50 år av slitsam kamp
– lyckats utvecklas från en brutal militärdiktatur
till en blomstrande avantgarde-demokrati.
När jag var tio år gammal 1964 bevittnade jag
en annan kupp i Brasilien. Men oavsett vad som
hände gick jag ut för att spela fotboll på gatan med
andra pojkar. Allt var ju som vanligt. Vid den tiden,
precis som idag, insåg inte befolkningen omedelbart
att ett drastiskt undergrävande av demokratiska
värderingar och rättsstatsprincipen skulle ske.
Den brasilianska diktaturen blev känd som ”natten
som varade i 21 år”, en av de mest traumatiska
erfarenheterna i landets historia. Under
militärdiktaturen torterades små barn framför sina
föräldrar.
Brasilien idag liknar Frankrike under
Vichy-regimen eller Norge under Quisling. Ja, den
nuvarande presidenten Michel Temer är en inkräktare.
Temer är vår general Pétain och domaren Sergio
Moro är vår Quisling. ”Nazisterna” har ockuperat
Brasilien; vårt Dunkirk var riksrätten mot president
Dilma Rousseff. De nazistiska truppernas marsch
genom Triumfbågen motsvaras av den sista jakten
och den politiska elimineringen av förre presidenten
Lula.
Vilka är de, nutidens fanatiska ”nazister”? De är
teologerna bakom den nya politisk-ekonomiska
religionen: den globaliserade neoliberalismen.
Lula representerar idag den sista bastionen av
nationellt motstånd i ett land invaderat och
dominerat av globaliserat spekulativt kapital.
Även norska Statoil deltog i privatiseringen av
sin brasilianska statliga motsvarighet, Petrobras.
Vad händer nu med Lula och Brasilien? Finns det ett liv efter Lula?
Vi måste förstå att vi redan lever i extremt cyniska och pragmatiska
krigstider. Även om Lula skulle frikännas och väljas till Brasiliens
näste president skulle han inte kunna styra.
År 2018 har redan gått vilse. Kampen kommer att bli längre och mer
omfattande. Och det handlar inte bara om förlusten av demokrati i ett
dunkelt latinamerikanskt land som heter Brasilien.
Nenhum comentário:
Postar um comentário